30 oktober 2015

Att hjälpa sin bäste vän att dö

 Furulyckans A Darwin "Knatte" 
26/10 2003 – 24/10 2014

Det har gått ett år sedan Knatten dog.
Han somnade för alltid 24 oktober, två dagar innan sin sin födelsedag. Han skulle blivit 11 år. Minnet av den tiden kommer nog alltid vara så grått som just den dagen var grå och mulen. Knatte hade varit mycket dålig under en kort tid. Inga medel hjälpte mot hans smärtor. Därför tog jag det svåra beslutet att befria honom från det onda. På tidig förmiddag tog jag en promenad med båda hundarna. Knatten lunkade med, hela rundan. Under tiden talade jag i telefon med Djursjukhuset. Jag bokade en tid. Vid 15.00 skulle det ske.

Jag vill dela med mig av den tröst
och de råd jag fick inför det svåra
som skulle ske.

Historien om Knattens död är inkapslad i en stor bubbla av vånda, skräck, kärlek och sorg. Den är svår att ta fram och beskriva. Detta är råd som rör sig kring något mycket större.  Detta är ord och tankar som blev viktiga för mig.

Att ta bort sin bästis är fruktansvärt.
En hästmänniska jag beundrar sa; "Det är ett privilegium att få ta hand om ett djur. Vi måste hjälpa dem att må bra och vi måste hjälpa dem när de blir sjuka. Och vi måste hjälpa dem att dö."

Hur vet man att det är dags? undrade jag och någon skrev; "När det blir mer sjukdom än vardag".

Måste jag vara med? Klarar jag verkligen av döden utan att själv dö inombords?
"Du måste vara med!" sa min svärdotter. "Du måste vara ett stöd för din vän in i det sista. Du är tryggheten." Hon sa också; "Klipp lite hår från pälsen. Bara några strån, eller en lock att spara. När jag saknar hundarna vi haft, tar jag fram mina pälsminnen och luktar lite på dem."

När tiden närmade sig planerade jag att åka till veterinären ensam. Som tur var följde min man med. Det var skönt att hålla i någon när det var fullbordat. Jag säger också; tveka inte att ta en mindre dos lugnande innan, om du har svårt att hålla borta ångest. Sorgen kan bli dig övermäktig - den är overklig och den skrämmer. Det är viktigt att vara närvarande!

Tiden efter är så sorglig. Det är också sorgligt, tyvärr, att alla inte förstår att man kan sörja en hund. På jobbet, tex. Jag läste någonstans att man kan skapa ett rum, bokstavligt eller bildligt, där man sörjer. Man kan bestämma att vänta med sorgen tills man är i det rummet. Om tårarna kommer på jobbet, ska man tänka ; Nej, inte nu. Jag gråter när jag kommer hem till mitt sorgrum."

Dagarna efter döden kan man gråta ihjäl sig. Jag snor-grät, grät i tystnad men ibland inte alls. När ett år hade gått efter Knattens död, "sparade" jag min saknad till årsdagen. Då satte jag mig på sängen och grät. Men jag tog inte fram hårlocken jag hade sparat. Det blev för svårt...



Vi åkte till platsen där Knatte och jag brukade 
vara när han var ny hos oss. Där kastade jag ut 
hans mat på gräset, så att han skulle lockas
att äta lite bättre. "När han dör ska jag sprida 
hans aska här" tänkte jag. Men vi tog aldrig 
hem hans aska. Så snart han var död tog han sin 
vanliga plats i mitt liv. Som ett spöke.
När jag tänker på honom, vet jag precis var i min
närhet han finns.



Här är Knatte sju år. Det hade faktiskt snöat då. 
Men gamle Trofast hade hittat en plats i solen 
under rosenbusken. Rosorna grävdes bort när 
altanen byggdes. På samma ställe satte vi en ledsen 
rosplanta som låtit knopparna stanna i växten.
I dagarna mellan hans döds- och födelsedag såg jag att 
att en ros slagit ut. Tack för den röda rosen, Knatt!
















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar