Att hjälpa sin bäste vän att dö

 Furulyckans A Darwin "Knatte" 
26/10 2003 – 24/10 2014

Det har gått ett år sedan Knatten dog.
Han somnade för alltid 24 oktober, två dagar innan sin sin födelsedag. Han skulle blivit 11 år. Minnet av den tiden kommer nog alltid vara så grått som just den dagen var grå och mulen. Knatte hade varit mycket dålig under en kort tid. Inga medel hjälpte mot hans smärtor. Därför tog jag det svåra beslutet att befria honom från det onda. På tidig förmiddag tog jag en promenad med båda hundarna. Knatten lunkade med, hela rundan. Under tiden talade jag i telefon med Djursjukhuset. Jag bokade en tid. Vid 15.00 skulle det ske.

Jag vill dela med mig av den tröst
och de råd jag fick inför det svåra
som skulle ske.

Historien om Knattens död är inkapslad i en stor bubbla av vånda, skräck, kärlek och sorg. Den är svår att ta fram och beskriva. Detta är råd som rör sig kring något mycket större.  Detta är ord och tankar som blev viktiga för mig.

Att ta bort sin bästis är fruktansvärt.

En hästmänniska jag beundrar sa; "Det är ett privilegium att få ta hand om ett djur. Vi måste hjälpa dem att må bra och vi måste hjälpa dem när de blir sjuka. Och vi måste hjälpa dem att dö."

Hur vet man att det är dags? undrade jag och någon skrev; "När det blir mer sjukdom än vardag".

Måste jag vara med? Klarar jag verkligen av döden utan att själv dö inombords?

"Du måste vara med!" sa min svärdotter. "Du måste vara ett stöd för din vän in i det sista. Du är tryggheten." Hon sa också; "Klipp lite hår från pälsen. Bara några strån, eller en lock att spara. När jag saknar hundarna vi haft, tar jag fram mina pälsminnen och luktar lite på dem."

När tiden närmade sig planerade jag att åka till veterinären ensam. Som tur var följde min man med. Det var skönt att hålla i någon när det var fullbordat. Jag säger också; tveka inte att ta en mindre dos lugnande innan, om du har svårt att hålla borta ångest. Sorgen kan bli dig övermäktig - den är overklig och den skrämmer. Det är viktigt att vara närvarande!

Tiden efter är så sorglig. Det är också sorgligt, tyvärr, att alla inte förstår att man kan sörja en hund. På jobbet, tex. Jag läste någonstans att man kan skapa ett rum, bokstavligt eller bildligt, där man sörjer. Man kan bestämma att vänta med sorgen tills man är i det rummet. Om tårarna kommer på jobbet, ska man tänka ; Nej, inte nu. Jag gråter när jag kommer hem till mitt sorgrum."

Dagarna efter döden kan man gråta ihjäl sig. Jag snor-grät, grät i tystnad men ibland inte alls. När ett år hade gått efter Knattens död, "sparade" jag min saknad till årsdagen. Då satte jag mig på sängen och grät. Men jag tog inte fram hårlocken jag hade sparat. Det blev för svårt...

Vi åkte till platsen där Knatte och jag brukade 

vara när han var ny hos oss. Där kastade jag ut 

hans mat på gräset, så att han skulle lockas

att äta lite bättre. "När han dör ska jag sprida 

hans aska här" tänkte jag. Men vi tog aldrig 

hem hans aska. Så snart han var död tog han sin 

vanliga plats i mitt liv. Som ett spöke.
När jag tänker på honom, vet jag precis var i min
närhet han finns.

Här är Knatte sju år. Det hade faktiskt snöat då. 

Men gamle Trofast hade hittat en plats i solen 
under rosenbusken. Rosorna grävdes bort när 
altanen byggdes. På samma ställe satte vi en ledsen 
rosplanta som låtit knopparna stanna i växten.
I dagarna mellan hans döds- och födelsedag såg jag att 
att en ros slagit ut. Tack för den röda rosen, Knatt!

Ont i benet, glad ändå!

Fick åka tillbaka till Växjö Djurklinik. Superveterinär Katarina tryckte på benet ytterligare några gånger. Och så; Pang! Lego markerade kraftigt. Där satt det onda. Nu visste vi. 

Hoppas cortison och en anpassad skena ska göra susen. Han har en hälsporre vid handloven/mellanhanden typ. Det är 10 minuters promenader som fortfarande gäller. Jag sätter en timer på fem. När den ringer vänder vi och går tillbaka hem. Han håller vikten. Går inte upp ett enda gram - ett plus till mig!

Halt cavalier

Jag vet inte varför han haltar. Kanske hände det i skogen, vid bus på tomten eller vid en blixtsnabb manöver för att lukta på tik-kiss! Idag har vi varit på Växjö Nya Djurklinik hos vet. Sandelin, som mycket noga undersökte det onda benet. Lego var stilla och duktig.

    Fascinerande med alla håren som hundar fäller på det svarta undersökningsbordet. De är nervösa och oroliga. Knatten mjällade. En gång såg jag en mopsvalp på tv som undersöktes av veterinär. Den lille hunden barrade som en julgran.

    Det är så trist att promenera korta koppelpromenader hemma. Lego drar mot samma gamla ställen och stannar sen vid samma gamla kisspölar. Idag tog jag cykeln till Domfälleskogen. Lego åkte i korgen. Där fick han tio minuter med nya dofter och lukter.

Sista doppet?

Vi går utmed smalspåret, Lego och jag. Det var ett tag sen sist. Han vet precis var vägen ner till vattnet är. För några veckor sedan fick han infektion i örat. För att undvika att det händer igen efter bad, har jag klippt öronen korta och ansat dem rejält. Hans öron är gigantiskt fluffiga annars. Han ser ut som jag gjorde efter en permanent på 80-talet.

-Kommer du?

Doften av pors och göl...

Visst är det vackert!

Vi saknar Knatte som aldrig badade, bara poserade för en liten godis. Det är snart ett år sedan han dog...

Knatte lekte aldrig. Men Lego är en pinnhund, en hund med mycket spring!

Titta vad glad jag blir när jag ser vår bil!