November 2014
Det är höst nu och Knatte finns inte mer. Jag kan inte sluta gråta. Han led av svåra smärtor och det fick bli mitt beslut att befria honom från dem. Det skedde plötsligt att han blev allvarligt sjuk. Smärtorna tilltog, kom tätare och han var till slut mer sjuk än vanlig. Han sökte sig bort från oss och ville vara ensam. När jag släppte ut honom i trädgården ville han inte komma in efter att han hade kissat. Jag fick leta efter honom. När jag hittade honom i en liten grop vid rötterna av vårt körsbärsträd förstod jag att det var slut. Det var INTE likt min Knatte. Han brukade lunka in och ta trappan ner till tvsoffan. Nu ville han inte ens in i huset.
Och dessa skrik han gav ifrån sig! Outhärdliga och plågsamma för oss att höra. Vedervärdigt tuffa för honom. Hans kropp vred sig åt höger i en stel kramp. Till och med hans lilla ansikte knöt sig. Jag tror att han hade syringomyeli. Veterinärerna som vid 3 olika tillfällen undersökte honom kunde inte konstatera, men inte heller utesluta, att det var så. Knatte hade andra symtom som visade på syringomyeli; ständigt kliande bakom höger öra, extremt rädd om sin kropp och ängslig för beröring. Hans bakdel var svag och han slickade ofta planlöst på sin högertass.
Uppfödaren har naturligtvis reagerat med lågmäld panik. Syringomyeli är inget vi cavaliermänniskor talar om. Jag är glad att min hund fick leva utan smärta i nästan 11 år. Han dog på en brits på djursjukhuset under husses och mattes varma händer 24 november, en fredag. På söndagen hade han sin födelsedag.
Förra hösten insåg vi att Lego är döv. Han låg kvar bakom dörren när vi kom hem från jobbet och lyfte inte ens ögonlocken förrän dörren förde honom åt sidan. Han hörde inte när det ringde på dörren eller när jag skramlade med matskålarna. Han hörde inte när vi skrynklade en PETflaska - hans favoritleksak! Vi trodde först att det inte kunde vara sant. Vi ropade, bankade, skrek. Jag kastade en bunke i golvet bakom honom och fick ingen reaktion. Dövheten var ett faktum och vi fick anpassa oss därefter.
Lego uppfattar ljud som smäller mot hans trumhinnor. Kraftfulla handklapp eller höga och starka ljud. Jag har en ganska rejäl stämma med stort omfång. När jag låter med ett "pa" i det övre operaregistret hör han. Men den tekniken undviker jag bland folk eftersom det är ett ganska knasigt beteende sett utifrån. I mörkret kallar jag på honom med ficklampa.
Han får naturligtvis sällan gå lös. På promenaderna i storskogen kan jag släppa honom. Han tar små utflykter, men håller koll på var jag är hela tiden. Han är misstänksam mot andra hundar. Med ett sinne mindre verkar han ha svårt att känna sig trygg i mötet med dem. Lego har blivit en jäkel på människors kroppsspråk. En veterinär sa "Nu hör han i alla fall, när jag pratar med honom" samtidigt som de kelade. Hon strålade av ömhet och det var ju det Lego upplevde. Jag tänker inte låta göra ett hörseltest. Han ska inte ställas ut och jag ska inte heller tävla med honom.
