Knatt&Lego

26 maj 2011

Min doft

Jag fångar ett skeende.
Jag förvarar ett ögonblick, för att alltid minnas hur fint det var;

När klockan är halv tre ringer gosse Två och undrar om
han får pengar till de där byxorna han vill ha.
Jag är på väg hem från stan och han är hemma, så vi
bestämmer att han ska ta hundarna och möta mig halvvägs.
    Jag hinner längre än halvvägs innan jag ser dom. Gosse Två
bär flickvännens stora väska och hon har hans keps. Knatten
och Lego rör sig över marken som fjärilar, något jag egentligen
avskyr, men på avstånd ser det charmigt ut. Jag vill inte ge mig till känna,
utan stannar lite och bara tittar. Så som jag brukade göra när jag hämtade
gossarna på dagis. Det var underbart att stå i dörröppningen och se hur
dom pratade och lekte när inte mamma var med.
    Lego ser mig först. Han stannar upp och tittar över mot andra sidan
gatan där jag står. Han verkar inte tro att det är sant att det är matte
som står där! Därefter vinkar gosse Två och flickvännen ler.
Men Knatten har inte sett mig. Han vet inte att älskade matte står på andra
sidan gatan och väntar. Han nosar runt. Rör sig som en fjäril över gräset.
    Så kommer en vind och jag ser hur han vänder sig mot den.
Vinden stryker öronen bakåt när han lyfter huvudet.
Med ett djupt andetag fångar han en doft som fyller hela honom.
Det är doften av mig.
Han rycker till och ser mig plötsligt rakt i ögonen.
Jag tror att vi båda blir precis lika lyckliga.
När vi sedan äntligen är tillsammans, på samma trottoar,
finner glädjen inga gränser.

Det är fantastiskt att nyanser av det som är jag, kan färdas
med en vind över en gata och fångas av en nos!

I detta fina ögonblick fyllde han mig med den där speciella känslan av

ömsesidig kärlek som jag tror att man bara kan förstå om man har hund.