Vi är ensamma där.
Knatten och Lego springer omkring och jag sitter på bänken och ser dom
upptäcka 100 nyanser av urin.
En man med två vita hundar närmar sig gården.
Han ställer sig en bit bort från grinden och ropar.
- Är det tikar?
Alla undrar så. Dom är ju så söta...
-Nej, det är två hannar, svarar jag.
Han är skallig och har rullmössa. Jag är nyschamponerat blond.
Han har shorts och tatueringar. Jag har prickig klänning.
Hans ena hund är en Amerikansk bulldog, tror jag,
och den andre en pitbullblandning.
-Kan vi komma in? frågar han vänligt.
Jag svarar att jag tvekar. Jag tänker att vi har nog lika många
förutfattade meningar om varandra han och jag.
Så jag säger det högt:
-Vi har nog lika många förutfattade meningar om varandra, du och jag.
Han skrattar.
-Mina hundar är tråkiga att umgås med, säger jag.
Sedan beskriver jag Knattens ovilja att leka och Legos provocerande bjäbb.
Jag erkänner att jag är jättedålig på att hantera det.
- Du är med all säkerhet en bättre hundmänniska än jag.
Annars skulle du aldrig valt såna hundar, säger jag.
Mannen kliar pannan under sin rullmössa och ler.
Jag säger sen att jag ändå ska lämna gården. Han får gärna stanna.
Han tackar för erbjudandet och backar några meter så att vi kan gå ut.
Lego gör ett utfall och skäller. Han ser ut som en råtta.
Killens stora hund svarar med samma språk.
-Tur att vi inte släppte ihop dom, suckar jag.
Mannen säger att det var trevligt att träffas.
På detta svarar jag att jag hoppas att han får en fin dag.
Detta har aldrig hänt.
Det är så här jag ibland fantiserar när jag sitter i en rastgård.
Är jag galen som har fiktiva dialoger i huvudet?
När jag kommer hem ser jag att jag tagit på mig klänningen ut och in.
DET är ganska galet.
