Meckigt...

Småbarnsföräldrar och hundägare har något gemensamt;
Föda. Föda som ska in och sedan ut ur det liv vi ansvarar för.
Jag minns när processen trilskades under amningen.
Frustration.
Jag minns hur första potatisen kom ut som den skulle när
gossarna började äta fast föda.
Eufori.

Eftersom en hund inte kan tala läser jag av bajset varje morgon.
Jag träffade två bäbisägare i morse och nämnde denna liknelse.
Dom tyckte säkert att jag var helt knäpp i huvudet när jag
viftade med två svarta påsar och påstod att jag var
lycklig över innehållet.

Just nu är jag överdrivet intresserad av bajs.
Jag har bytt foder. De äter olika eftersom de är olika.
Men - det kungliga fodret är överdrivet kostsamt
och det andra överdrivet svårtillgängligt, där uppe på kullen.
(...ni förstår mina metaforer...)
Jag har bytt ner mig ordentligt och resultatet är strålande.
Jag är helt enkelt skit-lycklig!

Jag behöll oskärpan i bilden för att visa hur glansig
päls senioren har. Tidigare har han varit lite sträv att ta på.
Nu är han lika silkeslen som Lego.
Högarna är mindre, hundarna äter med god aptit.
Vi får väl se framöver hur det går med vikten.

Pengarna vi sparar ska gå till en ny, extra fin säng.